Hela dagen löparen: Snowboard i GBG

Olympus Marathon 2009

Olympus Marathon 2009 gick jätte bra. Tiden blev cirka 7 timmar och 40 minuter. Men det jag är mest glad över är att jag kom ner från berget något sånär hel, ren och funktionsduglig. För första gången i mitt liv har jag varit rädd när jag har sprungit. Ett mantra som gick i huvudet, under fram för allt den andra halvan av loppet, var "Trilla jag! Dör jag!" och det var inte inbillat utan en helt logisk slutsats under rådande förhållanden.

Jag är jätte nöjd med resultatet trots att jag överskred min mål tid med 40 min. Nu så här i efterhand så känns den ambitionen helt meningslös. Att ta sig i mål har är en bedrift.

Det började i morse kl 06.05 med 15 grader och några km lätt asfaltslöpning. För att därefter sätta av uppåt. Vi skulle från 0möh till 2800möh på 23km. Det kanske inte säger så mycket men för er som varit i Åre så är höjdskillnaden mellan Årekabinens dalstation och toppstation drygt 700höjd meter.
Mycket slit var det men belöningen var fantastisk. Zeuz tron, bergsformationen på Olympus topp, är grymt mäktig. Det tog drygt 4 timmar att ta sig upp och när jag nått högsta punkten så bar det av nedåt.
Det var då det läskiga började. Jag är så himla glad att jag inte krascha värre en vad jag gjorde. Den senare delen av startfältet såg ut som "återtåget från Stalingrad" folk var blodiga, bandagerade, sydda, hoptejpade, kryck-gående, mitella användare m.m, och det var dom som tog sig ner och i mål.
Efter 34 km la mina ben av. Dom sluta helt enkel att fungera. Efter drygt två timmars utförslöpning, där varje steg kändes som ett batongslag mot låren, så la dom av. Benen slutade bära mig om jag inte tänkte på att dom skulle bära mig. Jävla läskig känsla. Det man tar förgivet var helt plötsligt inte alls givet. Jag fick med tanken styra mina ben annars vek dom sig bara. Detta pågick hela vägen till mål. 3km från mal tog energin slut och jag hade bara salt och vatten kvar. En medtävlare förbarmade sig över mig och gav mig något som påminner om finsk marmelad och just där och då var det gör gott. Denna godis var tillräcklig för att ta mig i mål.

Det här är något alla borde prova :)

Comrades Marathon 2009

Comrades Marathon var ett helt fantastiskt lopp som gick helt enligt plan.
Mitt mål var att avverka de 89km på under 9 timmar och därmed få den sk Bill Rowan medaljen.
Första milen var svår. Det var mycket trångt och mörkt vilket innebar en miltid på ca 70 min. Mil två rullade på i makligt tempo och hamnade på 65 minuter. Efter detta kunde jag springa i min egen takt och jag gick då ner på miltider mellan 55 och 58 minuter. Detta tempo lyckades jag hålla ända in i mål vilket gav mig en slut tid på 8,59,01 och därmed en Bill Rowan medalj.
Fysiskt så var kroppen näst intill intakt. Lite skavsår av pulsbandet och några blåsor men detta upptäckta jag först efter målgång. Inga muskelskador, ingen uttorkning, inga magproblem, ingen kramp och inga energi svackor.
Mentalt hade jag en lite svacka efter drygt 6-mil och två små dippar under de sista 9km.

Comrades är ett av, eller kanske det bäst lopp jag sprungit, vad avser helhets upplevelse. Jag kan varmt rekommendera detta till den som vill vara med om något alldeles, alldeles extra.

Trans Grancanaria 2009

I februari 2009 åkte jag till Grand Canaria för att springa Transgrancanaria. En resa och upplevelse som blev början på ett händelserikt Ultra år.

Berättelsen nedan är skapad ur tre stycken mail som jag skickade före och efter tävlingen.

Imorgon bär det av till Las Palmas. Känns inte helt fel!!!
Redan flygresan blir ett projekt i sig. Som vanligt har snålheten bedragit visheten men jag får i alla fall mycket start och landning för pengarna.
Göteborg – Köpenhamn, Köpenhamn – München, München – Madrid, Madrid – Grancanaria , med flygplansbyte på varje Flygplats. Alltså minst 4st härliga flygplansmåltider (de e lyx)
Jag får se hur det blir med boendet, om samma devis gäller där. Kollade på billiga hotell och de låg på typ 700 och uppåt, alldeles för dyrt tyckte jag och hittade ett vandrarhem för drygt 100kr natten.

Utrustning för tävlingen måste gås igenom innan jag packar ner den.
Arrangören ställer följande krav på utrustning:
Nödfilt (typ folie)
Lampa fram (vit) och bak (röd)
Extra batterier
Mobiltelefon
Vatten behållare för minst 2-liter
Tillräckligt med mat för hela loppet.
Detta innebär att man kan köra väldigt ”light”

Utöver kläder (T-shirt, tights, vindjacka) kommer jag ha en så kallad löparväst, en slags camelback av märket Ultimat Torsopack, där jag kan ha prylarna. Prylarna är kamera, solcellsladdare till pulsklockan samt solbrillor. Dasspapper får jag inte glömma.
I matväg så blir det ca 10st energi bars och 5st gel och 5påsar med protein/kolhydratet att blanda ut i vatten, resorb (salter mot kramp) ipren och voltaren.
Arrangören står för tre stationer med mat och vatten (34km, 81km, samt 101km) och 3 stationer med endast vatten (20km, 65km och 112km)
Vid 81km stationen har jag även möjligheten att placera en väska med ex ombyten, mer mat etc.

Loppet startar vid midnatt mellan fredag och lördag på Playa de Ingles, går igenom Las Palomas och sedan upp i bergen. De första 17km är uppför (ca 500möh) sen blir det några km utför för att sedan klättra ca 850 höjdmeter till på drygt 13km. Denna bit sker förmodligen i mörker och när dagen gryr så blir det ca 20km varierad kupering. Efter 53km börjar den riktiga stigningen! I stort sätt 30km uppförsbacke, från 600möh till 1900möh. När jag kommit hit så är det bara utför till målet (45km). Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag slipper att göra detta i mörker för då kommer det bli den överlägset jobbigaste och farligaste delen av loppet. Målet i Las Palmas ligger även det på en strand och där börjar nästa strapats! Att ta mig till vandrarhemmet.

Det som ligger framför mig är en stor utmaning och kräver at man ackumulerar all energi mankan innan loppet. En lung och harmonisk tid före start är avgörande. Mycket avgörande skulle det visa sig.
Dagarna före start blev inte som jag önskat. Det blev allt annat än harmoniskt. "Ståplats" på planet från Madrid till Grancanaria. All packning borta vid ankomst. Letade efter nya löparprylar att köpa tills väskan till slut dök upp.
Då saknades mitt läkarintyg vilket är ett obligatorium for att få starta. Samma dag som starten lade jag 5 timmar och besökte 10 olika kliniker, bland annat blev jag hänvisad till en gynekolog, vilket jag förstod på deras reaktion inte var rätt ställe. Till slut fick jag tag i Dr Edith som skriver friskintyg till körkort. Hon gjorde nästan hela undersökningen! Det saknades bara ett kryss på ett papper för att jag skulle ha en komplett läkarundersökning. Då fick jag gå en match mot mitt samvete och en svart BIC-penna, for övrigt precis en sådan som Dr Edith hade. Vad jag gjorde avslöjar jag inte.
Men jag fick grönt ljus att starta.

Mitt mål med loppet är att få en fantastisk upplevelse!!
Ett realistiskt tidsmål är 18-24timmar (beräknat på en vinnar tid av 12timmar).
Och snart är det startdags. Vid midnatt bär det av mot bergen.
Till min stora sorg så blev jag diskad
Jag hade avvikit från tävlingsleden!
Efter ca 22timmars löpning/gång, knappt 11mil, kommer jag till ett vägskäl och i mörkret med en god dos av tröttma tar jag fel väg. Jag springer ca 15 min på den felaktiga vägen innan jag inser att jag ar fel ute. Jag frågar någon vid en bensinmack om vägen till byn där nästa kontroll punkt skall ligga och får en bra beskrivning och ger mig iväg. En stund senare sätter jag mig i en busskur för att äta, dricka och ta bort grus i dojan. Då somnar jag!!! Strax därefter åker en funktionärs bil förbi. Funktionärerna stannar och informerar mig om att jag är för långt bort från tävlingsbana och meddelar mig att jag är diskad. Jag försökt att springa ifrån funktionärerna men deras ben var piggare än mina. Jag kördes sedan till kontrollstationen där sjukvårdare tog hand om mig. Sjukvårdarna körde mig till sjukhuset och jag fick dropp, det togs EKG, blodprov, blodtyck etc. Dom ville lägga in mig men det ville inte jag. Jag ville till hotellet och duscha och sova. Sa jag tog en taxi dit. Jag vet inte vad deras diagnos var (vi hade vissa sprakliga hinder) men jag diagnostiserade mig själv och kom fram till att jag led av en stor dos tröttma blandat med fysisk och psykisk utmattning samt en oändlig mängd besvikelse.:(
Jag är så otroligt besviken och ledsen över att det blev så här. Om jag fått fortsätta hade jag inte tjänat något på den vägen jag sprang, jag hade sprungit ca 3km längre. Jag var mindre an 2mil fran mål (ca 3timmar) och jag hade sagt till mig själv vid 9-mils passeringen att - "Fan Rikard! Du kommer att klara det." Jag är väldigt nöjd och imponerad av min insats och glädjs åt den. Men det gör ont att jag inte fick fortsatta.
Det här var ett riktigt tufft lopp, inte bara distansen utan även uppför- och nedförs-luten samt underlaget.
Jag har lärt mig en hel del saker som jag kommer ta med mig till framtida tävlingar. Jag har samlat en mängd intryck och minnen som jag kommer att leva gott på ett tag framöver.
Tanken har faktiskt redan slagit mig att göra ett nytt försök på Transgrancanaria nästa år.

Nu blir det inget Transgrancanaria för mig i år men mycket troligt att det blir ett försök 2011. Loppet är väldigt vackert och mycket mycket krävande och jag rekomenderar det för den som är sugen på en rejäl utmaning.

London to Brighton 2009

London to Brighton är ett 90km långt terränglopp som inte är snitslad utan man får förlita sig på karta och kompass. Längs vägen fanns 5 st Chekpoints som man var tvungen att passera.
Vi var 244st på start linjen kl 0600 i Blackheat. Vädret var fuktigt men behagligt. Jag valde att gå ut ganska tufft och låg inlednings vis med i topp tio helt enligt plan. Vid 9km började det som upreppade sig alltför ofta under dagen. Jag sprang fel, inte långt men ändå fel. Det blev ytterligar några mindre felspringningar och jag blev tvungen att sänka tempo för att kunna vara mer fokusera på att orientera rätt. Tyvärr så spelade det inte så stor roll då kartan var så undermålig att det man skulle orientera efter inte fanns med. Jag fatta tidigt ett princip beslut. Vänd aldrig tillbaka! Kolla var solen är, det är söder ut! Spring mot solen tills du når havet sedan skall Brighton ligga till höger eller vänster. Riktigt så drastiskt blev det inte riktigt men bitvis så sprang jag bara mot solen innan jag förstod var jag var.
De fyra först milen gick på 53min/mil. Detta i terräng och med felorienteringar! Det är jag JÄKLIGT nöjd med. Runt 50km började benen tröttna något. Huvudet blev aldrig trött och min motivation var på topp hela vägen. Jag hade ett perfekt intag av gel, salt, och värktabletter men lyckades inte få i mig tillräckligt med vätska , 12 liter på 11 timmar räckte tydligen inte! Jag förbrukad cirka 10000Kcal vilket motsvarar ca fyra dygns normalt energi intag.

För att ta mig hem med flyget till Sverige hade jag en buss att passa. Den bussen gick från Brighton kl 17:15 vilket innebar att jag senast måste vara i mål efter 10timmar och 45 minuter för att ha den minsta chans att duscha och hinna med bussen. När jag hade typ 3mil kvar börja jag första att det skulle bli tajt. Vid 15km kvar fick jag lägga i en spurt för att inte missa bussen och de sista 15km var bland de snabbast jag gjorde på hela loppet. Det är rätt häftigt att känna att kroppen kan öka tempo efter 7,5 mil. Jag gick i mål efter 10timmar och 55min greppa min väska och börja springa mot bussterminalen några km bort. Jag insåg att jag kommer inte att hinna utan jag stoppade en bil som var vänlig nog att skjutsa mig till bussen. 3min före avfärd klev jag på i samma kläder jag tävlat i. Blodig, lerig, blöt och full av saltavlagringar från 11 timmar fysiskt arbete. Jag fick halva bussen för mig själv.
Bussen var utrustad med en toalett och där fanns ett handfat strot som en salladskål. Inne på denna minimal toalett genomförde jag groverengöring av migsjälv. Kroppen var i det närmast likstel pågrund av löpningen och bussföraren körde som biltjuv som fick mig att tänka på bergodalbanan Balder. Så värst ren blev jag inte men jag toppade det hela med att köra roll on över HELA kroppen för att dölja den värsta doften. På Heathrow han jag heller inte duscha utan bordade planet till stockholm i rena klader men inte helt fräsch lekamen,.
Flyget till Stockholm var helt fullt så tycker synd om den stakars killen som en stund in på resan blev tvingad av sin flickvän att byta plats med henne hon vill absolut titta ut genom fönstret, Det var kolsvart ute!.
Behöver jag säga att hon från början satt bredvid mig.

244 startade
157 kom i mål
Jag blev 38:a på tiden 10timmar 55 minuter
Segraren fick tiden 8timmar 42 minuter.
Jag är jättenöjd och börjar faktist så smått inse att jag faktiskt är riktigt riktigt bra på att springa långt.

GAX 100 2009

Här kommer en historia som jag upplevde i helgen.
Klockan 07.20 i lördags kliver två skalliga män ut ur rum 305 på Hotell Continental i Ystad. Båda iförda kroppsnära klädsel och knästrumpor. Båda är även insmorda i vaselin på väl valda ställen.
Männen beger sig till torget i Ystad där dom möter upp med 30 andra likasinnade i olika åldrar och av olika nationalitet.
Männen är jag och Stefan Lindvall och vi skall strax starta GAX100. Drygt 160km nonstop löpning längs Österlensleden. För mig är detta premiär på denna distans. Jag har som längst sprungit 110km så jag känner mig ganska nervös.

Startskottet går och vi följer cyklisten som skall visa oss vägen ut ur Ystad. Allt flyter på tills cyklisten stannar och tittar på oss och säger
-Förlåt jag har cyklat fel..
Det är så härligt att få springa lite extra, man får liksom mer valuta för pengarna.

Efter att ha legat först var vi plötsligt sist men efter cirka två mil låg vi i klungan som jagade en ensam tätlöpare. Loppet gick genom ett vackert böljande jordbrukslandskap med avbrott för lite slott och herresäten då och då.
Vid Dropbag 1 (vätskestation), efter 42km, träffade vi den ledande dansken men han drog i väg innan vi var klara.
Strax efter Dropbag stationen formades en klunga på fyra som faktiskt höll ihop helavägen till nästa dropbag station vid 80km. På vägen dit fick vi kollektiv hjärnblödning och sprang ett par kilometer fel, blev attackerade av lösa schäfer och rottweiler hundar, jagade av ungtjurar, nästan översprungna av ystra hästar och fick se det magiskt vackra Brösarpsbackar. När vi kom till Dropbag 2 var vi i ledningen. Dansken som tidigare ledde var nu försvunnen. Det visade sig sedan att han tappat kartan och gått fullständigt vilse. Vår klunga utökades med första dam Emmeli Andersson men klungan splittrades direkt efter Dropbag stationen. Tills nästa Dropbag skulle det bli mörkt så nu kittade vi oss för natten och drog iväg ut på stranden med lös sand som skulle bli ett av de mer tongivande underlagen de sista 80km.

I Kivik stötte vi på Björn Ranelid som undrade vad vi gjorde och när vi sa att vi höll på att springa 160km nonstop utbrister han högt "Du Ljuger".
Efter 100km började mörkret falla och orientering blev problematisk. Dels för mörkret och dels för att min hjärna började bli mjuk. Jag passerar 110 km och sätter eget distans pers men kliver samtidigt in i Twilightzone. Stefan driver mig till sista dropbagen och där blir det varm italiensk soppa. Helt underbart. Lite torra kläder och sedan iväg igen Nu är det bara 32km till mål det här kommer att gå!!!!.

På vägen passerar vi Alestenar som var rätt mäktigt i mörker. Strax efter detta hamnar vi i en labyrint av elstängsel som vi till slut tvingas ta oss över. En stöt i det skick jag var i hade ovillkorligen resulterat i kramp från hårfästet till tånaglarna. Jag slapp det.
Mer sand och åter mer sand, lite cykel banan och sedan sand igen. Nu började mitt huvud ta slut . Jag höll på att somna och sprang som ett fyllo. Jag bad Stefan om att få sova 2min vilket jag fick. Det är helt otroligt vad två minuter sömn kan göra. Det gav mental energi i ca 30min innan jag var tillbaks i fyllolunken. En sak till som påverkats under natten var min lingvistiska förmåga. Från att prata med Stefan om ditt o datt till att svara enstavigt till att endast svara JA oavsett vad frågan eller påståendet var så var jag nere på att bara utstöta läten.

Solen var på väg upp och den sken faktiskt in i min hjärna. Nu var det inte långt kvar och plötsligt är vi där, YSTAD.

Jag och Stefan fick tiden 22tim 52min vilket gav oss en delad fjärde plats och den femte bästa tiden någonsin av en svensk på ett 100 mileslopp. (idag är det en top 10 tid.)

Detta hade inte gått om inte Stefan sprungit med mig hela tiden. Jag bad Stefan att lämna mig efter som han utan problem hade vunnit tävlingen men han vägrade. Om han hade lämnat mig hade jag fortfarande legat och sovit på en cykelbana öster om Ystad.

TACK Stefan.

Rikard? Vem?

Som sjuåring jagades jag ut i skogen där min pappa lärde mig att orientera. Orientering höll jag på med upp i tonåren då jag upptäckte att handboll eller att inte träna alls var mycket coolare. I lumpen fick jag plötsligt stor använd av min orienterings kunskaper vilket återupväckte intresset för träning/löpning. Jag märkte att uthållighet före snabbhet var min grej vilket ledde till att jag genomförde ett antal flerdagslopp såsom Björkliden International Mountain Marathon, Fjälräven Extrem Marthon, Åbro Extrem, Sylarna Orginal (Alpinism). Jag och en god vän startade ett mulisport lag och behövde kompletera laget med flera medlemmar. Rekryteringen gick så bra att jag själv inte platsade. Jag tog istället hand om lagets tränings- och tävlingsupport under några år. Efter det så blev det träning mest för husbehov med GBG-varvet och Finalloppet som återkommande värdemätare. För fyra år sedan så träffade jag Ultralöparen Stefan Lindvall som behövde support under ett sk tidslopp, så långt som möjligt på ex 24timmar. Jag supportade Stefan vid flera tillfälen och suget att springa själv blev starkare och starkare (dock ej tidslopp).
Lördagen den 28 juni 2008 sprang jag Kristinsrunde, 50miles drygt 80km, över de fem högsta bergstopparna i Normarka norr Oslo.
Jag var fast...

Hela dagen löparen

söndagen den 21:e februari 2010

Snowboard i GBG

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Årets planerade lopp

Olympus Marathon 2009

Olympus Marathon 2009

Comrades Marathon 2009

Comrades Marathon 2009

Trans Grancanaria 2009

Trans Grancanaria 2009

London to Brighton 2009

London to Brighton 2009

GAX 100 2009

GAX 100 2009

Swiss Alpine Marathon 2008

Rikard? Vem?

Ultralopp jag gjort (2008-)

Lopp på måste listan

Bloggarkiv